See also other languages'
versions:
Man
har sagt mig
när jag var liten: "Var inte rädd
för att fråga efter vägen. Öppna
munnen och du når världens ände."
Men några kilometer längre bort använde
man ett annat språk. Att fråga någon
på gatan ledde ingenstans.
Man
har sagt mig:
"Läs språk i skolan för
att kommunicera med utlandet." Men jag
har märkt att 90% av de vuxna inte kan
uttrycka sig ledigt på de språk
som de lärt sig i skolan.
Man
har sagt mig:
"På engelska kan du göra dig
förstådd överallt i världen."
Men i en spansk by såg jag en svensk och
en fransk bil krocka; förarna kunde varken
tala med varandra eller poliserna. I en tajländsk
småstad såg jag en hjärtängslig
turist förklara sina symptom för ortsläkaren;
de lyckades inte förstå varandra.
Jag har arbetat för FN och WHO i de fem
världsdelarna och jag märkte i Guatemala,
Bulgarien, Kongo, Japan och i många andra
länder att utanför de stora hotellen
och flygbolagen är engelska helt värdelöst.
Man
har sagt mig:
"Tack vare översättningar är
de mest avlägsna kulturerna nu tillgängliga
för alla." Men när jag jämförde
översättningar med originaltexter,
såg jag många betydelseändringar,
så mycket som var utelämnat, så
mycket stilfusk, att jag endast kunde dra den
slutsatsen att det verkligen är förrädiskt
att översätta till våra språk.
Man
har sagt mig
i västvärlden att man vill hjälpa
Tredje Världen, men samtidigt respektera
dess egna kulturer. Men jag har sett, att det
genom engelskan och franskan utövas ett
enormt starkt kulturellt förtryck. Jag
har sett att vi i våra kontakter med andra,
utan att ta hänsyn till deras språkliga
värdighet, redan från början
påtvingar dem vårt språk.
Och jag har sett de otaliga problem som man
stöter på vid utbildningen av lokalbefolkningen,
eftersom de västerländska teknikerna
inte kan regionalspråken och läroböcker
skrivna på dessa språk saknas.
Man
har sagt mig:
"Allmän undervisning ger barn från
alla samhällsklasser samma möjligheter."
Och jag har sett, särskilt i Tredje Världen,
att rika familjer skickar sina barn till Storbritannien
och USA för att de ska lära sig engelska,
och jag har sett massorna innestängda i
sitt eget språk, utsatta för den
ena eller andra propagandan, utan ett bredare
perspektiv, även genom språket nertryckta
till en lägre social-ekonomisk ställning.
Man
har sagt mig:
"Esperanto har misslyckats." Men i
en europeisk bergsby har jag sett barn till
bönder utan problem kommunicera med japanska
besökare, efter sex månaders undervisning
i språket.
Man
har sagt mig:
"Esperanto saknar mänsklighet."
Jag har lärt mig språket, läst
dess poesi, lyssnat till dess sånger.
På detta språk har jag fått
förtroenden från brasilianare, kineser,
iranier, polacker och t.o.m. från en yngling
från Uzbekistan. Och i detta sammanhang
måste jag - en f.d. professionell översättare
-- erkänna att dessa samtal är de
mest spontana och djupgående som jag någonsin
haft på ett främmande språk.
Man
har sagt mig:
"Esperanto är fjärran från
all kultur." Men när jag i Östeuropa,
Latinamerika och Asien gästade esperantister,
kunde jag konstatera att nästan alla var
mer kultiverade än deras landsmän
med samma sociala ställning. Och då
jag bevistade internationella debatter på
detta språk, blev jag verkligen imponerad
av den intellektuella nivån.
Naturligtvis berättade jag om förhållandet
för min omgivning. Jag sa: "Kom och
se! Det finns något alldeles fantastiskt:
ett språk som på ett verkligen bra
sätt löser mellanfolkliga kommunikationsproblem.
Jag har sett en ungrare och en korean diskutera
filosofi och politik på detta språk,
otroligt flytande, efter endast två års
studier. Och jag har sett det och det, och även..."
Men
man har sagt mig:
"Det är väl inte ditt allvar.
Och för resten, det språket är
onaturligt."
Jag förstår inte. När en människas
hjärta, hennes plötsliga ingivelser,
de minsta nyanserna i hennes hjärna direkt
kan uttrycka sig, från mun till öra,
på ett språk som fått mellanfolkliga
kontakter att blomstra upp, säger man mig:
"Språket är onaturligt."
Men vad ser jag på mina resor i världen?
Jag ser människor avstå från
ett efterlängtat samtal med invånarna
i det land, som de besöker eller åker
igenom. Jag ser ett gestikulerande som leder
till groteska missförstånd. Jag ser
människor som törstar efter kultur,
men som på grund av språkbarriären
endast kan läsa en liten del av det, som
de skulle vilja. Jag ser massor av människor
som efter sex eller sju års studier talar
stapplande, inte finner de rätta orden,
använder ett skrattretande uttal och har
svårt att uttrycka nyanser. Jag ser språklig
ojämlikhet och diskriminering livligt frodas
i hela världen. Jag ser diplomater och
experter tala i mikrofoner och lyssna i hörlurar,
inte till samtalspartnern utan till någon
annans röst. Kallar ni det att kommunicera
naturligt? Tillhör konsten att lösa
problem med intelligens och känslighet
inte längre den mänskliga naturen?
Mycket
säger man mig,
men jag konstaterar något annat. Jag irrar
rådlös omkring i detta samhälle
som förkunnar allas rätt till kommunikation.
Och jag vet inte, om man lurar mig eller om
jag är tokig.
